Även besöket på Guiness-museet var givande. Det gav en skön vandring genom syner och dofter av malt och humle på väg mot skybaren, inredd med skandinaviska designmöbler, där en hett eftertraktad guiness väntade.

Sådant ger perspektiv och inblick.

Upplevelsen, platsen och minnet spelar också roll när jag dricker Retsina. I samma ögonblick som jag läppjar på vinet är jag tjugo år och tillbaka på Naxos. Jag har helt missat revolutionen som pågått i Grekland sedan dess. Idag är grekiska viner mycket mer än Retsina. Det kan vi läsa mer om i Vin&Bar nr 4.

Här får vi också veta mer om italienska bubblors betydelse. Proseccon har erövrat världen och säljer mycket bra i Sverige. Men det är bara en av många mousserande viner som tillverkas i Italien.

Som generalist med fäbless för vinmakarberättelser och vinodlarmiljöer (det kommer att bli mycket mer sådant framöver i Vin&Bar) har jag förmånen att, förhoppningsvis tillsammans med dig som läsare, få både inspiration och kunskap. Det är den ledande tanken bakom Vin&Bar.

En annan viktig del av det vi vill göra är att bjuda på engagerade människors passion för drycken, råvaran, hantverket och tillverkningsprocessen. I det här numret ser vi det bland annat i mötet mellan ”näsan” Angela D’Orazio och smyckeskonstnären Efva Attling. Det har gett upphov till en spännande whisky som aldrig blivit av utan det nära samarbetet.

Självklart kommer vi också att i varje nummer presentera nya viner, och allt som hör till i vinvärlden. Vi kommer också att tipsa om öl och sprit.

Besök gärna vinochbar.se så får du veta mer om vad som är på gång i mat- och dryckesvärlden.

Men hur såg hans liv ut bakom rubrikerna? Här får vi möta människan och personligheten Ingvar Kamprad. Vi får följa hans livsresa, lära känna hans drivkrafter och möta några av personerna omkring honom. I Ingvar Kamprads familj ingick den älskade hustrun Margareta och barnen från två äktenskap, men han hade också en stor familj, som bestod av medarbetare, leverantörer och kunder. I pendlandet mellan det privata och det offentliga finns det ledtrådar till hans liv.

Ingvar Kamprad var en känslomänniska med stort hjärta. Omtänksam och generös, men också en slipad affärsman som kunde räkna bättre än de flesta. Han växte av motstånd, var en kreativ problemlösare och utvecklade en mästerlig berättarkonst när det gällde Ikea, möbelföretaget som blev en del av hans liv.

Framgångsberättelsen om Ingvar Kamprad kantas också av skuggsidor, som gör bilden av honom mer komplex och gåtfull. Något som i sig visar att berättelsen om en människa sällan är entydig. Särskilt inte i Ingvar Kamprads fall.

Författaren har intervjuat en rad personer i Ingvar Kamprads närhet och diskuterat fenomenet Ingvar Kamprad med externa bedömare för att ge en förklaring till framgångssagan. Ambitionen har varit att ge en levande bild av människan Ingvar Kamprad bakom rubrikerna. Ett porträtt av en extraordinär personlighet. Anders Ström är författare och skribent med fokus på människor, ekonomi och investeringar.

Anders Ström, Fenomenet Ingvar Kamprad – en bok om hans liv, Ekerlids förlag. ISBN 9789188193868.

Köp gärna boken i den fysiska bokhandeln eller online:

Akademibokhandeln.

Adlibris.

Bokus.

Nordens hotellkung är van att gå sin egen väg. Numera har han också råd att göra det. Förmögenheten är värderad till omkring tio miljarder kronor. Men det mesta av kapitalet är bundet i företaget och pengarna arbetar i hotellsatsningar som At Six vid Brunkebergstorg i Stockholm och i nya hotell i Finland och på Arlanda och Kastrup.

Men som för många andra framgångsrika personer började karriären med ”enkla jobb”, bland annat i kiosk och med städning. Petter Stordalen är stolt över sina första jobb, precis som han är stolt över sina 14 000 medarbetare på 190 hotell inom Nordic Choice Hotels, som har verksamhet i sex länder. Enligt norrmannen är det medarbetarna som utför hjältedåd varje dag i mötet med gästerna på hotellen i Norden och Baltikum.

 Ur mitt porträtt av Petter Stordalen Värdens värd i Max Matthiessen Magazine nr 2 2017. Läs mer här. 

Investeringsboken

Investeringar på börsen är det i särklass bästa sättet att bygga en egen förmögenhet. I snitt har investeringar på aktiemarknaden gett 7-10 procent per år i avkastning. Det finns ingen annan sparform som slår det över tid. Särskilt inte bankränta i tider med minusränta.

Men investeringar på aktiemarknaden innebär också risker. Lär dig mer innan du börjar investera i aktier.

I Investeringsboken får du ta del av proffsens bästa tips om aktier och fonder.

Boken är en guide till ekonomiskt oberoende och en inspirerande och praktisk vägledning till ett mer professionellt förhållningssätt när det gäller placeringar i aktier och fonder. I boken möter du professionella investerare, experter och framgångsrika privatpersoner.

Lär av professionella investerare som Henrik Didner, Ann Grevelius och Simon Blecher som har slagit index i många år trots att experterna säger att det är omöjligt. I boken möter du också de legendariska investerarna Kristoffer Stensrud, Laszlo Szombatfalvy och Warren Buffett.

Inspireras av framgångshistorien om Aktiestinsen, Lennart Israelsson, som sedan pensionsdagen tjänade ihop 150 Mkr på börsen. Och läs om hur det gick till när Ragna Norgren slutade sitt arbete som pilot och började investera i aktier på heltid. Numera försörjer hon sig på börsen och driver bloggen Finansmamman.

…

När Riccardo upplevde att det var stiltje i familjeföretaget flyttade han på eget bevåg till USA. Pasqua sålde inget vin där för sju år sedan. Han bosatte sig i Brooklyn med hustrun och ett litet barn. Riccardo reste runt i landet för att knacka dörr hos butiker och stormarknader. Envetet tog han sig fram från kust till kust som en dammsugarförsäljare med väskan fylld av italienskt vin som ingen hade hört talas om. Få brydde sig om att familjen Pasqua hade producerat vin i Italien under nästan ett sekel. Det var många vinfamiljer som ville in på den gigantiska amerikanska marknaden. I början gick det trögt, men ett distributionssamarbete med andra producenter lättade på bördan något.

Det stora genombrottet i USA kom efter att Riccardo hade tagit ett steg tillbaka och funderat på vad som skiljer Pasqua från andra vinhus. Han tänkte på hemstaden Verona och Shakespeares berättelse om Romeo och Julia, som sägs ha sitt ursprung i staden. Riccardo hade redan som barn besökt stenbalkongen där de unga älskande hade omfamnat varandra. Ingen kärlek är så lockande som den omöjliga.

När Riccardo och hans lilla amerikanska team besökte butikerna med världens mest kända kärleksberättelse i bagaget, bilder från hemstaden Verona och unga kvinnor på en ljusgrön vespa från 1950-talet för att presentera ett nytt vin, som var anpassat till den amerikanska marknaden, lossnade det på allvar. I dag är USA Pasquas största och viktigaste marknad och Riccardo Pasqua är hemma igen i Verona och vinföretagets vd sedan drygt ett år.

Vinserien Passione Sentimento har en etikett som bygger på ett foto från en av murarna på Via Mazzini. Därifrån har man utsikt över Julias balkong, som besöks av en halv miljon turister om året. På muren skriver och ristar tusentals unga människor kärleksmeddelanden till varandra. Det gör de ungas kärlek odödlig. Vinserien är en hyllning till kärleken och Verona, en av världens mest romantiska städer.

”Vinerna i serien är våra ’rock star’. De är mer funky. När vi lanserade serien i USA blev alla som galna. Etiketten med graffiti talade direkt till målgruppen. Vinet går att dricka utan mat och är lättillgängligt. Det gillar de unga. Amarone dricks i dag oftast av äldre människor”, säger Riccardo.

Den tragiska kärleksberättelsen om Romeo och Julia är kongenial med den nya generationens satsning på att nå en yngre och bredare publik. Den har allt: passion, drama och ungdomlighet. Precis som vinet.

En viktig del av framgången var arbetet i blandningsrummet på San Felice. För att lyckas som vinproducent måste man hitta rätt blandning av druvor och framställa viner med en egen karaktär. Vinet i Romeo och Julia-serien bygger på lokala druvor, lokal vintradition och smak av Amarone. Vid framställningen används rester av skal från amaronevinerna, som ger det röda vinet en djupare färg och mer smak. Pasqua har gjort vinet mer lättillgängligt för en större publik utan att göra avkall på kvaliteten. I serien ingår både rött och vitt vin, men även Prosecco.

…

Giovanni är barnbarn till Natale, en av de fyra bröderna som grundade Pasqua, så han har vin i blodet. Det har han nytta av i sitt arbete som ansvarig för produktionen i företagets hypermoderna vinfabrik. Men det är inte där vi börjar rundturen på San Felice. Det är i torkhuset, vineriets hjärta. Det är där de intensiva smakerna skapas.

Hos Pasqua är varje klase, varje druva viktig. Därför skördas druvorna för hand när de är mogna. Då är kärnan i druvan brun, inte grön, berättar Giovanni. Varje klase granskas och de dåliga druvorna plockas bort på en gång. Druvorna plockas och läggs i kassetter som rymmer tjugo kilo. På vineriet torkas druvorna i femkiloskassetter i ett ventilerat rum. Förr i tiden torkades druvorna på vinden med öppna luckor, så att vinden kunde blåsa genom rummet och lufta druvorna. Numera är ventilationen mekanisk, men annars är metoden likadan som på 400-talet, då romare gjorde vin i Venetien. Den klassiska metoden kallas Apassimento:

”Druvorna är fortfarande vid liv. Vi inspekterar druvorna var tjugonde dag och kontrollerar kvaliteten. De förlorar fyrtio, eller upp till femtio, procent av sin vikt under torkningsperioden på fyra till fem månader och kvar finns då russinliknande druvor med mycket intensiv smak och doft”, säger Giovanni och håller upp en liten klase med blå druvor.

Han håller i druvklasen försiktigt, som om den vore ett sprött spädbarn. Sorten är Molinara och används knappast längre vid produktion av amaronevin av hög kvalitet.

I de tre torkrummen finns fyrahundra tusen kilo druvor som nyss har skördats. Mest finns det av den klassiska amaronedruvan Corvina. Det är en oval druva som växer på samlade klasar. Men också Rondinella och Oseleta, som är en finare sort. Den har skördats sist och är en rund liten druva, som nästan ser ut som ett blåbär. ”Lilla fågel” kallar Giovanni den. 

”Under 2016 har det varit en regnig vår och det var inte så soligt och hett i augusti. Det är bra förutsättningar för vinodling. Och skörden har gett både kvalitet och kvantitet. Ingen säsong är den andra lik. Det är lika spännande med varje års skörd.”

Efter den akademiska utbildningen till oenolog har Giovanni under några år lärt sig en hel del om vinodling i praktiken genom att uppleva två skördar per år på olika ställen i världen; bland annat i Sydafrika, Frankrike, Chile och USA. I bilen på väg mot familjeföretagets senast förvärvade vingård, Mai dire mai i Montevegro, berättar Giovanni att han nyligen har blivit pappa. Det har varit en speciell tid. Den lille pojken Tomasso, som mår bra nu, föddes två månader för tidigt och vägde bara drygt 1,5 kilo vid födseln.

Vi visas runt på den 23 hektar stora vingården, som ligger på en höjd 350 meter över havet. Odlingen ligger perfekt mellan de två dalarna Val d’Illasi och Val di Mezzane och i skydd av bergsmassivet Lessini. Här kommer vindarna åt från alla håll och det ger druvorna möjlighet att mogna ifred under säsongen. Giovanni berättar att det är sju till tio grader kallare här uppe. Den här dagen är höstvindarna friska, men inte kyliga, även om blåsvarta moln tornar upp sig över bergskammen. Det är bara en vecka kvar till skörd. Om det regnar eller blir för kallt på skördedagen kan det bli förödande för druvornas kvalitet.

Vinplantan, klimat och jordmån, det är sådant som vinexperten Giovanni går igång på. Jorden här är basisk och kalkrik. Med de italienska finskorna nedtryckta i den vita jorden berättar han med lågmäld energi om hur gamla vinplantors rötter kan nå sex meter ner i jorden och fånga mineraler som ger vinet dess karaktäristiska mineralton.

Vinodling kräver kunskap, erfarenhet, goda odlingsförutsättningar och rätt klimat, men också utveckling och förnyelse. Efter ett långt liv i vinbranschen sammanfattar företagets ordförande, Umberto Pasqua, saken på ett koncist sätt: ”Våra nästan hundra år av erfarenhet har gett oss kunskap att kunna experimentera.” För sonen, Riccardo, är det nya profilvinet ett statement och ett uttryck för att han och den tredje generationen Pasqua vill och vågar ta ut svängarna. Vinets namn, Mai Dire Mai, ”Man ska aldrig säga aldrig”, är ett tecken på det. Därför nöjde han sig inte med de första blandningsförsöken i San Felice, utan Giovanni fick pröva igen och igen tills vinmakaren förmådde få fram den kraftfullhet och komplexitet som flera generationers erfarenhet krävde av honom:

”Amaronen är det bästa vin som jag har gjort i mitt liv”, säger Giovanni.

Ur Artikeln ”Verona, vaggan, vinet” i magasinet Vin&Bar, nr 5 2016.

Småskalig guldgruva kan ge stor lönsamhet

Bengt Ljung är inte den som går i pension självmant. Han lämnade de tunga industriuppdragen och de globala erfarenheterna från Nitro Nobel och Atlas Copco bakom sig när han fyllde 60. Nu är det femton år sedan och han är mer aktiv än någonsin. Han löptränar och går omvartannat i Liljansskogen i Stockholm några dagar i veckan. I uppförsbackarna springer han alltid. Det är en talande bild av en hängiven person som aldrig ger upp. Träningen är också nödvändig för att Bengt ska orka hålla igång så mycket som han vill som 75-åring.

Det gäller att hålla ångan uppe så att han hinner få igång en av Sveriges minsta gruvor på allvar och göra den småskaliga guldbrytningen i Lappland lönsam. Bengt startade Bothnia Exploration 2007 och fick med sig skickliga geologer, erfaret folk från gruvindustrin och investerare, både vänner och kollegor och småaktieägare på Aktietorget. Han lyckades till och med sälja in sin dröm att bryta guld på ett nytt sätt till en grupp med ett år äldre kollegor från Bergsskolan. Det är ingen lätt sak.

Men om någon ska kunna frälsa världen för svensk småskalig gruvdrift med hållbarhetsambitioner så är det Bengt. Han vill inte heller sikta lägre än så:

”Vi ska gå i bräschen för ett helt nytt sätt att bedriva gruvdrift och sprida idén om lönsam mineralbrytning i liten skala med ringa miljöpåverkan globalt”, säger han.

Bengt är en skicklig berättare, en storyteller från en annan tid, som är fullt närvarande i nuet och ofta på gott humör. Hans nyskapande entreprenörskap stärks av ledarskapserfarenheterna från storindustrin. Det är en ovanlig kombination.

Han är mer nybyggare än äventyrare och står stadigt med båda fötterna på berget. Det är en fördel om man ska bli framgångsrik i en bransch som i så hög grad bygger på förväntan och förtroende. Alltför ofta förknippas små gruventreprenörer med lycksökeri. Hur bra Bengt lyckas vet ingen förrän tidigast 2018, när det första guldet förhoppningsvis bryts, anrikas och smälts ner till tackor.

Rötterna i Bergslagen gjorde att han provade i hemmatrakten först. Det finns fortfarande många vilande fyndigheter i det gamla gruvlandskapet, men allt är redan inmutat och det är för små fyndigheter för att de stora aktörerna inom den svenska gruvnäringen ska kunna göra något av det. Men det hindrade inte Bengt att tänka nytt. För honom är mikrobrytning av guld framtiden:

 ”Det är ett kostnadseffektivt sätt att arbeta med gruvdrift. Småskalig brytning är ovanlig i Sverige, men det finns mycket att hämta där för flera. Det är enkelt och billigt och kräver inte så stora investeringar. Vi gör inga jättelika dagbrott och borrar inte tunnlar i flera år innan vi börjar bryta guldet. Jag vill göra processen kortare, så att vi snabbt kan omvandla mineral till pengar och få ett positivt kassaflöde redan från början när gruvdriften kommer igång. Det finns redan upptagen malm som vi kan börja med direkt när vi får klartecken från Miljödomstolen. Förhoppningsvis när snön smälter våren 2018. Vi beräknar att volymen kommer att uppgå till 100 000 ton per år. Det gör Kiruna-gruvan på en förmiddag.”

Bothnia Exploration har kommit en bra bit i utformningen av en egen guldgruva i Lappland. Man arbetar för fullt med underlaget som ska skickas in för prövning hos Miljödomstolen. Under namnet Vindelgranselegruvan samlar det lilla företaget två större fyndigheter med guld. Det finns också zink, bly och silver i området. Till att börja med satsade företaget på provborrningar i Vargbäcken, men guldhalten i berget räckte inte för att täcka kostnaderna för transporterna, och det dröjde till 2012 innan den rika fyndigheten i Fäbodtjärn gav verklig guldvittring för exploatören efter en omfattande provborrning. Den indikerade mineraltillgången uppgår till 111 kiloton:

”Vi har lokaliserat bonanzablock, stora block med höga halter av guld, som har följt med inlandsisen för 10 000 år sedan och dragit med sig guld som nu ligger i en bred spricka av kvarts inkilad i gråberget. Många har varit i området före oss och letat efter fyndigheten – Lundin, Boliden, SGU och SGAB – men vi hann först. Vi har gjort provborrningar som tyder på att det finns 8,5 procent gram guld per ton där. Det var synligt guld i alla borrkärnor som vi fick upp ur berget. Det är en ovanligt hög guldhalt. Björkdalsgruvan har en lönsam brytning på 2 gram per ton.”

Gruvdrift är reglerad i Minerallagen och det är inte särskilt ofta nya gruvor överlever prospekteringen. Det finns stora fyndigheter i Sverige, särskilt på djupet i berget, men oftast krävs det för stor volym för att få lönsamhet i nya gruvor. Därför är det förvånande att det inte finns fler gruventreprenörer som tänker i liten skala. Småskalig gruvbrytning har också en möjlighet att lättare smälta in i samhället. Det händer att tankar på nya gruvor väcker kritik, så det måste man alltid förhålla sig till:

”Vi måste verka i samklang med omgivningen, både fastboende och samer. I området som vi förbereder finns ett femtiotal invånare och vi kanske kan ge jobb åt 50 anställda på sikt. På det sättet kan vi ge tillbaka till samhället. Jag vill gärna bidra till områdets utveckling. Jag brinner för glesbygden. Det gäller att vi påverkar miljön så lite som möjligt. Den låga volymen har stor betydelse, men också att vi tar upp så lite berg som möjligt. Guldet är ju det vi vill åt.”

Svensk gruvindustri är föregångare när det gäller hållbarhet och miljöhänsyn, menar Bengt. Han berättar att Boliden har lägst kostnader i världen och att LKAB gör pellets så att det blir mindre utsläpp. Botnia är inte ensamt, men grundaren vill att företaget ska ta täten:

”Svensk gruvdrift är bäst i världen på hållbarhet och jag hoppas att vår satsning på minimal påverkan på miljön kan ge eko i världen.”

Två konkreta exempel på hållbarhetsansatsen är att Botnia Mining, bolaget för gruvdriften, planerar att genomföra anrikningen från maj till oktober för att inte störa rennäringen resten av året och att produktionen ska göras året runt med underjordsbrytning för att få en minskad miljöpåverkan.

En viktig poäng med småskalig brytning är enligt Bengt att man inte gräver upp mer berg än nödvändigt. Med rätt sorts avancerad gruvborr når man fram snabbare till kvartsen, där guldet finns, och sorterar sedan ut mer av den värdefulla metallen med laser. Med ett mobilt anrikningsverk minskar man dessutom transportkostnaderna:

”Vi nöjer oss med begagnade maskiner för att hålla kostnaderna nere och planerar att ha ett anrikningsverk i ett tält. I alla fall på sommaren, då det är ljust dygnet runt i Lappland. Genom att sortera och sovra på plats slipper vi skicka i väg så mycket till nedsmältning.”

Bengts erfarenhet av berg, borrning och sprängning kommer väl till pass när det gäller planeringen av den småskaliga gruvbrytningen. Han har genomfört försiktiga sprängningar i storstäder som Hongkong och Stockholm, bland annat inför tunnelbanedragningen mot Solna, och han har ansvarat för Atlas Copcos gruvutrustning globalt. Han har dessutom varit framgångsrik vd för den japanska trucktillverkaren Kumatsu och utnämnts till årets entreprenör i Ohio. Äntligen har han också fått nytta av ungdomens jobb som diamantborrare och gruvarbetare.

Bengt har allt klart för sig och visar egenhändigt gjorda skisser på hur det ska gå till att borra i området. De färgglada geologiska kartorna visar halten i de olika borrhålen. Fäbodtjärn är en höghaltig fyndighet som utgörs av en regelbunden kvartsgång som sträcker sig 180 meter och är mellan 1 och 4,5 meter tjock. Området i Vargbäcken har lägre halter men beräknas ge större volym. Sammantaget ger det en tillräcklig volym för gruvdrift. Guld lämpar sig för småskalig gruvdrift. Det ger liten volym och stora pengar:

”Det var härligt att uppleva när vi smälte ner malmen från provborrningarna i Björkdalsgruvan. Det var festligt att se materialet ledas framåt på skakbordet och ringla nerför spiraler. Och överst på malmen låg en strimma av guld. Vi fick 5,5 kilo guld och ett halvt kilo silver. Guld är tungt. Ett halvt kilo är bara lite i botten på en plasthink. Guld är en mytisk produkt. Det har inte lika stort industriellt värde, som till exempel zink. Men det finns behov av mer guld i världen. Under 2017 når nog guldproduktionen en peak. Det gör troligtvis att guldpriset kommer att fortsätta gå upp, vilket många experter siar om.”

Det personliga drivet har han alltid haft. Han har spelat fotboll och ishockey och har en stark vinnarinstinkt. ”Det är väldigt kul att vinna”, säger han och pekar på att han som närking är uppväxt med något helt annat, devisen ”det går aldrig”. Själv har han redan bevisat att allt är möjligt:

”Min morfar inspirerade mig. Han var tusenkonstnär i Kopparberg och gjorde alla möjliga saker. Min mamma var äldst bland åtta syskon. Pojkarna i familjen jobbade i gruvan. Jag tror att drivkraften bottnar i min uppväxt. ’Skaffa dig en utbildning så att jag slipper tvätta dina overaller’, sa mamma och jag följde hennes råd. Det är jag glad för i dag. Inte är det pengar som driver mig i dag, snarare att lyckas med att etablera en ny gruva och göra den lönsam.”

Sedan hemkomsten från USA 2001 har Bengt engagerat sig i svensk gruvindustri. Han är engagerad som vd på konsultbasis i Botnia Exploration för att hålla nere kostnaderna, men han är också ordförande i Swedish Mining Tunneling Group, en förening som arbetar för att öka exporten inom den svenska gruv- och mineralindustrin. Han håller också föredrag om sina erfarenheter som industriledare och gruventreprenör, gärna för unga människor. Bengt ser fram emot att följa branschens utveckling när kommande generationer av gruvarbetare, bergsingenjörer och geologer utvecklar och stärker den svenska gruvindustrin. Det är de unga som är framtiden, menar han. Och även en liten guldgruva i Lappland.

Artikeln är publicerad i Bergsmannen, nr 6 2016. Foto: Andrzej Markiewicz. Mer om magasinet: www.bergsmannen.se

Det har bedrivits kurortsverksamhet vid Loka Brunn sedan 1720. I dag finns hotell, restaurang, konferens och spa i den gamla kurortmiljön. Familjen Spendrup äger Loka Brunn. Loka, vattnet från hälsokällan i Bergslagen, är varsamt kolsyrad med låg och balanserad salthalt. Allt vatten till Spendrups storsäljande mineralvatten hämtas i källan på Loka Brunn och tappas på petflaska på Hellefors bryggeri några kilometer norr om Grythyttan.

Det friska källvattnet filtreras när det rinner genom sand och grus via en 10 000 år gammal isälvsavlagring. När vattnet når fram till källan är det rent och innehåller naturliga mineraler och salter. På Loka Brunn handlar allt om källvattnet. Gästerna använder vattnet när de duschar, simmar i bassängen eller tappar upp ett glas vatten att dricka på kvällskvisten efter en njutningsfylld dag för kropp och själ.

Varumärket Loka ägs av Spendrups, och är ett av bryggeriets största inkomstkällor. I samband med förvärvet av Loka Brunn 2007 berättade Jens Spendrup att företaget ville säkra källorna genom att äga dem. Spendrup ville också sätta sin prägel på anläggningen. En naturlig del av det nya konceptet var en satsning på upplevelsen av dryck. Här skulle Spendrups egna drycker serveras, inte bara vatten, utan också öl och vin.

Uppdraget att utveckla och modernisera Loka Brunn gick till Mia Spendrup. Hon kom som en räddande ängel. Den kungliga stiftelsen hade för länge sedan tappat greppet om verksamheten, och anläggningen var stadd i förfall. Mia har lång erfarenhet inom restaurang, bar och konferens, bland annat på Jan Stenbecks Gamla Stans Bryggeri, Stureplansgruppen och Norra Latin i Stockholm. Hon hade precis gift sig med Jens, och var på väg att flytta ihop med honom på en gård i Sörmland, så det var inget lätt beslut:

”Men när jag såg möjligheterna med Loka Brunn kunde jag inte säga nej, så jag blev vd i januari 2008 och började pendla från Sörmland till Loka Brunn. Jag bor här i ett litet hus i veckorna, och Jens följer med när han har möjlighet. Han är lite friare i dag när han inte är vd för Spendrups längre”, säger hon.

Mia satte full fart på en gång. I början gick det trögt, men Loka Brunn blev lönsamt redan efter några år, och nu har Spendrups och Loka Brunn investerat 100 miljoner kronor i omfattande renoveringar och ombyggnationer. På den gamla kurorten finns 54 hus från 1700-talet fram till i dag i varierande stilar och en egen sommarkyrka. Mia Spendrup har själv, i samarbete med vice vd Marie Dahlgren, inrett ett hundratal av de 150 hotellrummen, och satt sin personliga prägel på dem. Alla hus är unika och bär på en egen historia. Gästerna kan till exempel välja att bo i societetsklass i Parkvillan med balkong mot sjön, eller i en av fyra sviter i Kungahuset, som restes av Gustav III.

Mia Spendrup tror på att arbeta här och nu, ha koll på detaljerna och göra kraftfulla förändringar när det behövs:

”Jag är glad att vi rev det gamla badhuset, även om vi strävar efter att bevara så mycket som möjligt av den gamla bebyggelsen. Det är en fantastisk miljö, som vi ska utveckla på ett varsamt sätt. Men ett nytt spa var en nödvändighet och det låg i tiden. I dag är Loka Brunn ett modernt spa med trend och traditon”, säger hon.

Inför bygget av den nya Vattensalongen tog Mia och Marie med arkitekten Per Pilerot på picknick till den undersköna platsen Murstensdalen med tjärnar, vattenfall, näckrosor och skog. De bjöd på champagne och snittar och sa: ”Så här ska vårt nya spa se ut.” Det är en utsökt vacker vattensalong med vattenfall, varma källor och en simbassäng med utsikt över sjön Norra Loken. Här kan gästerna också få olika behandlingar.

Loka Brunn har en lång tradition av behandlingar med vatten, gyttja och tallbarrsolja. Gyttjan som fortfarande hämtas bakom kyrkan ansågs vara landets bästa på 1700-talet. Lokas brunnskur består numera av en varm gyttjebädd som värmer kroppen och mjukar upp trötta muskler och leder. Efter det följer en ryggmassage med tallbarrsolja som framställs av furu från skogarna omkring.

Mat, dryck och hälsa är det nygamla framgångsreceptet:

”Vi är på topp nu och då gäller det att inte att slappna av, utan fortsätta att utveckla verksamheten. I Sjövillan bygger vi om för att ta nya steg när det gäller gastronomi. Här blir det ett helt nytt kök för aktiv matlagning och sittplatser för 80 gäster precis vid sjökanten. Det är ett mindre rum för spännande smak­upplevelser än den klassiska restaurangen i Stora Societetshuset där 300 personer kan äta samtidigt. I Sjövillan planerar jag att fira min födelsedag när jag fyller 50 i vår”, säger Mia.

Intill Loka Brunns sommarkyrka, där det arrangeras många sagolika bröllop, ligger rummet där gäster från när och fjärran har druckit brunn genom århundradena. Det är ett samtida rum inrett med svart skiffer från Bergslagen, hängande tygvepor i de svenska årstidernas färger, och bänkar i svartmålat trä. Lokasalongen är ett rum för vila och andakt. Där samspelar ljus och inspelade ljud från naturen. Här kan besökarna dricka brunn och smaka på det rena och friska vattnet som strilar upp ur en svart skiffersten, som påminner om en dopfunt. Dörren står alltid öppen för alla besökare. Förr som nu.

Den öppenheten står också Mia och hennes medarbetare för. Service är hennes sakrament och ”Vi arbetar när andra är lediga” är hennes mantra. Som vd ska hon visa vägen för medarbetarna. De står alltid på scen och ska kunna berätta en del om Loka Brunns historia. De ska också se till att gästerna känner sig sedda och väl omhändertagna. Mia kallar det Loka-andan, den positiva stämning som känns i luften när man besöker Loka Brunn.

Familjen Spendrup är numera traktens största arbetsgivare med flera hundra anställda. Mia och Jens är långsiktigt engagerade i Loka Brunn, Grythyttans Gästgivaregård och Måltidens Hus, där de sedan i år står för mat och aktiviter. Och om man får tro Mia, så är det här bara början:

”Vi tar hela tiden nya steg. Loka Brunn är en fantastisk miljö att vistas i. Här kan man få en helhetsupplevelse, där mat, dryck och njutning utgör en perfekt kombination. Vi är också ett skyltfönster för Spendrups drycker och en av bryggeriets bästa kunder”, säger hon.

Mia är ofta ute och föreläser på temat ”från kunglig kurort till modernt spa”. Loka Brunn är en av Sveriges äldsta kurorter. 1746 beskrivs den av Carl von Linné, kung Adolf Fredrik, som själv var patient på Loka Brunn, gav kurorten ett privilegiebrev 1759 och kung Gustaf III har också varit gäst på Loka Brunn. Storhetstiden var på senare delen av 1700-talet och på 1800-talet kom människor från stora delar av landet hit för att dricka brunn och bada gyttjebad.

Med utgångspunkt från historien siktar nu Mia på framtiden:

”Jens och Ulf Spendrup har alltid varit personliga i sin marknadsföring. Det är jag också. Jag tror på det personliga mötet. Jag och Jens tycker om att träffa våra gäster, för att prata en stund eller ha ölprovningar. Det personliga skiljer ut oss från andra. Loka Brunn är familjen Spendrups vardagsrum, Grythyttans Gästgivaregård är vårt vinkök”, säger Mia och får det att låta naturligt, inte som ett säljargument.

Loka Brunn är en familjeangelägenhet och ett långsiktigt engagemang i trakten. Numera driver familjen Spendrup tre verksamheter i trakten: Loka Brunn, Grythyttans Gästgivargård och Måltidens Hus. Den som besöker Loka Brunns webbplats möts av Jens röst. Mia är ansiktet för Grythyttans Gästgivaregård.

Nu är det dags för familjen Spendrup att sätta sin prägel på Grythyttans Gästgivaregård, som förvärvades 2014. Det är traktens kulinariska centrum och känt för sin långa måltidshistoria och sina gastronomiska innovationer. En ny köksmästare har handplockats från Loka Brunn, en modern bar har byggts i den traditionella miljön och en renovering av hotellrummen står högt upp på agendan. Med Loka-andan och Gästgivaregårdens potential är allt möjligt.

Artikel ur magasinet Vin&Bar, nr 4 2016. Foto: Andrzej Markiewicz. www.vinochbar.se

Berättelsen om Donald Trump börjar 1885, när hans farfar utvandrar från Tyskland till USA. Han anlände till New York med båt och bytte sitt tyska förnamn till det mer amerikanskt klingande Frederick. Några år senare bildade Frederick Trump en av många entreprenörsdrivna immigrantfamiljer i det nya landet. Han grundlade sin förmögenhet genom att driva hotell och restauranger i hastigt växande amerikanska städer och i guldruschens Alaska.

Donald Trumps pappa, Fred Trump, var framgångsrik byggherre i Queens och Brooklyn i New York, där han byggde omfattande husområden för arbetare och den amerikanska medelklassen. Han byggde också bostäder för återvändande krigsveteraner med federala bidrag. Området Trump Village på halvön Coney Island, med sina enkla 23-våningshus som byggdes 1964, är långt ifrån det glitter och glamour som Donald Trumps namn har förknippats med från 1980-talets ikoniska fastigheter på Manhattan till programledarskapet i reality-serien på tv, The Apprentice.

Fred Trump lämnade efter sig en förmögenhet på flera hundra miljoner dollar när han dog 1999. De fem syskonen hade växt upp med en familjehemlighet. De levde länge i tron att familjen hade svenska anor, inte tyska, då Fred Trump länge hävdat att farfar hade invandrat från Sverige i slutet på 1800-talet. Det var helt enkelt en bättre berättelse i efterkrigstidens USA. Donald Trump växte alltså upp i en förmögen familj. Det är något som fastighetsmagnaten sällan talar högt om. Han är ingen amerikansk self made-man, utan fick god hjälp av pappans pengar, erfarenhet och nätverk i början av karriären.

Ändå var det en tuff miljö att växa upp i. Donald Trump har berättat att pappan kunde vara mycket envis och kritisk. Från början var det meningen att den äldste sonen Fred Jr skulle ta över familjeföretaget, men han förmådde inte leva upp till pappans högt ställda krav, tävlingsinstinkt och arbetsdisciplin. Brodern fick alkoholproblem och dog i förtid 1981. Donald Trump tycks snarare ha härdats av uppväxten och tar aldrig åt sig av kritik. Han vet vad han är värd.

Som barn var Donald svår att hantera. Han var viljestark och bråkig i skolan, så pappan skickade sonen till New York Military Academy när han var 13 år för att få ordning på honom. På den förberedande militärskolan blev Donald disciplinerad, han fick stipendier och var framgångsrik i sport, bland annat i skollagen i amerikansk fotboll och baseball. Trots den gedigna utbildningen i ekonomi och fastighetsförvaltning vid Wharton fick han de viktigaste lektionerna hemma och på pappans kontor: –Jag lärde mig mycket av pappa. Jag tyckte om att besöka byggarbetsplatser och hörde honom ofta prata i telefon och förhandla, så jag lärde mig mycket om affärer redan som barn. Min pappa imponerade på mig och tog sig alltid tid att förklara för mig, berättar Donald Trump i en intervju i Aktiespararen 2014.

År 1968 blev Donald Trump anställd på familjeföretaget Elizabeth Trump & Son, namngivet efter farmodern, som främst ägde hyreshus i medelklassområden i New York-förorterna Brooklyn, Queens och Staten Island. Tre år senare tog sonen över familjeföretaget och döpte om det till The Trump Organization. Donald Trump hade vackrare drömmar och högre ambitioner än pappan och flyttade snart kontoret från Queens till Manhattan där han kunde tjäna större pengar och bli mer synlig. ”Min pappa gav mig ett mindre lån på en miljon dollar. Jag kom till Manhattan och betalade honom sedan med ränta”, har Donald Trump sagt. Trump omvandlade det nergångna hotellet Commodore till det supermoderna The Grand Hyatt Hotel, som försågs med en svart glasfasad 1980. Läget var perfekt, centralt på Manhattan. Utvecklingen av fastigheten i New Yorks hjärta väckte uppmärksamhet och Donald Trump blev känd i staden som den nya tidens fastighetsutvecklare.

På det glada 1980-talet var Donald Trump fastighetskung i New York, allt gick lätt och han hade haft få motgångar. När en tidningsrubrik utropade ”Allt han rör vid blir till guld”, trodde Donald Trump på det själv. Han tappade fokus och höll på att förlora allt i fastighetskraschen i början av 1990-talet. När det var som värst var skulderna uppe i 9,2 miljarder dollar. Efter en bister men framgångsrik förhandlingsrunda hos ett hundratal olika långivare – och ett betydande arv efter pappan – kom han tillbaka och var snart på topp igen. Det har han själv berättat i sin bok: Trump – Så blir du rik! Trumps bokutgivning omfattar även storsäljaren från 1987: The Art of the Deal, som är skriven i samarbete med Tony Schwarz.

Donald Trump gick i sin pappas fotspår som fastighetsutvecklare och fick hjälp och finansiellt stöd av honom i början. Men i tävlingen mellan pappa och son var det slutligen Donald Trump som avgick med segern. Uppbyggnaden av Trumps fastighetsimperium har gjort Donald Trump till en av USA:s mest framgångsrika affärsmän. Enligt Forbes uppskattning var Trumps nettoförmögenhet värd 4,5 miljarder dollar i slutet av augusti 2016. Det placerar honom på plats 324 på listan över världens rikaste personer. Donald Trump hävdar att hans förmögenhet är värd minst en miljard dollar. Det sa Trump i samband med att han i juli förra året lämnade över sin finansiella rapport till den federala valkommittén.

I The Trump Organization ingår skyskrapor på några av Manhattans mest prestigefyllda adresser, som har helrenoverats och utvecklats till pengamaskiner. Trump äger bland annat skyskrapan Trump Tower på Fifth Avenue, som är en levande symbol för Trumps fastighetsimperium. Han ser sig främst som fastighetsutvecklare: –Jag föredrar investeringar i fastigheter. Det vet jag mest om. Jag gillar att de investeringarna är materiella – man kan se dem, få en känsla av dem och ta på dem, säger han i Aktiespararen. Donald Trump lever för att göra affärer. ”Affärer är min konstform”, skriver han i sin bok: Trump – Så blir du rik! Ju större affärer desto bättre. Det är så han får sina kickar. En del kritiker menar dock att han är minst lika intresserad av att få publicitet.

Donald Trump är snabb och vill slå till direkt när han upptäcker en god investeringsmöjlighet. Som person är han intensiv och otålig, men Trump investerar långsiktigt och har tålamod att invänta rätt fastighetsaffär. Fastigheten på Wall Street nummer 40 fick Trump syn på redan på 1960-talet, men det dröjde ända till mitten av 1990-talet innan han slog till. Det blev en av hans bästa affärer någonsin, menar han: ”Jag tjänar fortfarande mycket pengar på fastigheten på Wall Street. Inte nog med att jag äger den vackraste byggnaden på nedre Manhattan. Jag kan dessutom glädja mig åt att den är speciellt lönsam”, sammanfattar han affären i boken. Donald Trump köpte den 72 våningar höga skyskrapan för en miljon dollar. Det var ett vrakpris för en fastighet som låg i finanskvarteren och hade ett guldläge när tiderna blev bättre igen. Ingen annan ville ha den misskötta fastigheten som hade 120 000 kvadratmeter outhyrd yta för handel och kontor. Fastigheten helrenoverades, utvecklades och förädlades. Några år senare blev marknaden bättre och det blev ett uppsving för fastighetsmarknaden i centrum av New York. I dag är värdet på Trump Building mångfaldigat. Affären är ett exempel på hur Trump sätter sitt signum på projekten genom att kombinera ett lönsamt affärskoncept med design och ett av världens starkaste och mest värdefulla varumärken, om man ska tro Trump själv. Ofta handlar bra affärer om tajmning och intuition, menar Donald Trump, som alltid har litat mer på sin magkänsla än på ekonomiska rådgivare.

När det gäller affärer har han en sällsynt förmåga att tänka stort och agera storslaget. Det får inte vara för smått, då kommer man ingenstans här i världen. Han är en utpräglad tävlingsmänniska och ger sig aldrig. Men alla affärer har inte gått Donald Trumps väg, även om få har en sådan förmåga som honom att framställa sig själv och sin historia i ljusan dager. Tidens och politikens krav på transparens har öppnat upp för andra berättelser än Trumps egna. Under de senaste åren har hans fastighetsimperium och person granskats mer kritiskt än någonsin.

Donald Trump gillar att spela golf och har investerat stora pengar i en lyxig golfbana på den skotska västkusten, som har ett utsökt läge vid havet. Hans självcentrerade sätt att göra affärer i Skottland har väckt ont blod där. Det framkom i tv-dokumentären: You’ve Been Trumped. Donald Trump framhåller ofta att hans företag har låga skulder. Det är omtvistat och så har inte alltid varit fallet. När Trumps företag började investera i kasinobranschen på 1980-talet och förvärvade Taj Mahal Casino i Atlantic City, New Jersey 1988, växte skulderna kraftigt och räntorna var skyhöga. Företaget hamnade på obestånd och Trump höll på att gå i personlig konkurs. Den gången räddades han av bankerna.

På senare tid har en juridisk konflikt från 1973 uppdagats. Myndigheterna anklagade Trumps företag för att diskriminera hyresgäster på grund av ras i ett av pappans bostadsområden. Donald Trump har alltid förnekat anklagelsen, men när myndigheterna försökte tvinga företaget att hyra ut till socialbidragstagare, vände sig Trump till advokaten Roy Cohn som lämnade in en kontrastämning på 100 miljoner dollar och problemen rann ut i sanden efter några år.

The Trump Organization har under de senaste decennierna växlat upp fastighetsaffärerna och 2001 öppnade han Trump World Tower mittemot FN-skrapan på Manhattan. Nästa gigantiska projekt var Trump Place vid Hudsonfloden. Företaget har också byggt internationella hotell med varumärket Trump International Hotel and Tower på platser som Honolulu, Chicago och Toronto. Utvecklingen av fastigheterna har med åren blivit allt mer påkostade och renoveringarna har ett gyllene skimmer över sig.

Guld, glitter och glamour har länge haft en plats i Donald Trumps liv, så pass mycket att det skymmer bilden av den framgångsrika fastighetsutvecklaren. Trumps extravaganta livsstil, kändisumgänge och kontroversiella frispråkighet har gjort att han har förekommit i både affärspress och skvallertidningar. Donald Trump har ofta hamnat i blåsväder när han gjort utspel i media. Ofta har rubrikerna handlat om kvinnor. År 2005 gifte han sig med den betydligt yngre modellen Melanie Knauss från Slovenien. Paret har fått ett barn tillsammans och Donald Trump har fyra barn från två tidigare äktenskap med Ivana och Marla; starka och drivna kvinnor som tagit plats i Donald Trumps liv, men inte haft lätt att konkurrera om affärsmannens tid.

Donald Trump älskar sitt jobb. Det går inte att ta miste på. Den flärd som Donald Trump förknippas med efter många år som exekutiv producent och värd för dokusåpan The Apprentice och The Celebrety Apprentice och delägare av Miss Universum är bara en del av hans liv. Bakom rubrikerna pågår långa dagar av hårt arbete som enligt honom själv börjar vid femtiden på morgonen. Han inleder arbetsdagen i hemmet i Trump Tower, där han också har sitt kontor med utsikt över Central Park. Han läser på om branschen, går igenom rapporter och analyserar händelser under tre timmar. Som affärsman lever Donald Trump fortfarande efter faderns devis: ”Lär dig allt du kan om det du gör.” Donald Trump är på gott och ont sitt eget varumärke och i centrum för sin affärsverksamhet. Det har han ingenting emot. Trump gillar att synas och strävar efter publicitet i allt han gör. Men för framgångsrika affärer krävs ett starkt team. Det är han medveten om, så nyckelpersoner släpper han inte gärna ifrån sig, fast han är känd för ett av tv-världens mest bevingade ord: ”You’re fired!”

Vad är det då som gör Donald Trump så populär i USA? Jeffrey Lord sätter fingret på något intressant när han försöker fånga affärsmannens framgång under rubriken ”Donald Trump: Americas entrepreneur” i konservativa The American Spectator 2013. Donald Trump personifierar den fria ekonomins hjältesaga om personlig framgång. Artikelförfattaren menar att ”Utan den amerikanska grundläggande principen individuell frihet … hade Donald Trump inte kunnat åstadkomma något av detta.” Inte nog med att han har haft nytta av den individuella och ekonomiska friheten i USA. Han har också byggt monument över och förgyllt den med guldfärgade skyltar med sitt eget namn på Manhattans skyskrapor.

Donald Trump har använt sin individuella frihet för att utveckla fastigheter i hjärtat av New York och samtidigt bygg sitt eget varumärke. Trump har byggt skyskrapor, palats, hotell och kasinon. Skapat välfärd och jobb. Och tjänat en massa pengar. Donald Trump har slagit mynt av den amerikanska drömmen.

Som presidentkandidat för republikanerna lockar Donald Trump väljare som vill leva den amerikanska drömmen, fast den inte längre är möjlig för alla. De inspireras av Trumps vilja att ”make America great” igen. Det är något som går hem i dagens USA.

Skillnaderna mellan fattiga och rika i landet är större än någonsin. Också delar av den amerikanska medelklassen, som Donald Trumps pappa byggde bostäder åt på 1900-talet, har tappat fotfästet. Sänkta inkomstskatter, reglerad invandring, höjda tullavgifter för import från Kina och Mexico, avreglering och sänkta skatter för företagare är andra populära argument.

Dessa vallöften har gjort det möjligt för en outsider utan politisk erfarenhet att bli presidentkandidat. Trumps väljare gillar att han går rakt på sak och säger vad han tycker, även om hans kritiker hugger på hans många impulsiva, oövertänkta och plumpa uttalanden. Och som framgångsrik företagare är förväntningarna stora på att Donald Trump ska få saker och ting att hända i USA.

Har då Donald Trump någon chans att vinna presidentvalet? Det är svårt att sia om. Han har dragit sig tillbaka från politiken tidigare, men den här gången är det för sent. Donald Trump är en vinnarskalle och han ger sig aldrig, även om Hillary Clinton ligger bättre till i många opinionsundersökningar. Trump verkar ha underskattat kravet på insyn, som det amerikanska presidentvalet har fört med sig. Om det har varit bra eller dåligt för Trumps affärer och varumärke återstår att se. Det avgörs först efter valet den 8 november, delvis utom Trumps kontroll.

Omarosa Manigault-Stallworth, som har tävlat i The Apprentice i flera säsonger, tror att många underskattar Donald Trump: ”Jag tror att hans kritiker underskattar Donald Trumps makt och hur … bra han är på att vinna. Och i ögonblicket när du underskattar Donald Trump förlorar du”, säger hon till Cosmopolitan.

Det kan ligga något i det.

Warren Buffett är dock övertygad om att Donald Trump är en förlorare. Mångmiljardären gick till hårt angrepp mot Donald Trump på Clintons valmöte i Omaha i början av augusti. Han ondgjorde sig över Trumps satsningar på kasinon – där privatinvesterarna enligt mästerinvesteraren har förlorat 90 procent av insatsen – det klena resultatet för fastighetsimperiet i jämförelse med investeringar i en indexfond och de sex konkurserna.

I finansvärlden finns en utbredd oro för den ekonomiska utvecklingen i världen om Donald Trump blir vald till president. Storbanken Citigroup menar att en vinst för Trump kan medföra en global recession. Den här gången har Donald Trump verkligen satsat stort och också satt allt på spel; affärer, varumärke och relationer. Var presidentkampanjen dumdristigt övermod eller kommer han att vinna oavsett resultatet?

Donald Trump har varit i hetluften i fastighetsbranschen i nära 50 år. Även om inte allt Donald Trump rör vid blir till guld, finns det ändå mycket kvar att göra på fastighetsmarknaden. Om han inte blir president.

Anders Ström Artikeln är publicerad i Aktiespararen nr 9 2016 och finns också att läsa här: http://www.aktiespararna.se/artiklar/Reportage/Donald-Trump–the-story/

Som ensam vinodlare med en egen liten vingård hade det varit svårt att klara de sicilianska odlingsmarkernas utmaningar, men om man odlade, producerade och sålde vin tillsammans skulle det kunna vara möjligt. Det var tanken när en grupp odlare startade den kollektiva vingården Cantine Settesoli i Menfi 1958. Den första skörden kom inte förrän 1965. Allt var nytt och på försök. Det visade sig inte vara så lätt. Inom vinkollektivet provade man en variation av druvor på olika sorters marker, man planerade för en gemensam vinproduktion och det var inte alltid odlarna drog åt samma håll.

Men den kollektiva tanken lever kvar inom företaget och har med åren blivit företagets styrka. Vinodlaren är en del av Settesolis ”community”, med det svenska språkets brist på mångtydiga ord, får vi använda tre; grupp, samhälle och gemenskap. Men trots det är det alltid den enskilda vinodlaren som är utgångspunkten, inte kollektivet:

”Tanken om gemenskap och den nära kontakten med den enskilda vinodlaren skiljer oss från andra vinföretag. Det gör också den sicilianska kulturen och traditionen som påverkar allt vi gör. På en ö får man lära sig att hitta ett eget sätt att leva, fast det kan vara svårt ibland”, säger Salvatore Li Petri, vd för Cantine Settesoli.

Salvatore är själv vinodlare, och har varit verksam i företaget i decennier. Med en särskild känsla för de enskilda vinböndernas rättigheter har han lett utvecklingen av den kooperativa vin­gården till ett professionellt vinföretag.

”Hemligheten till Settesolis framgång är att vi har utarbetat ett system som gör vinodlingen, produktionen av vin och försäljningen effektiv och lönsam. Om alla vinodlare hade odlat precis vad de ville, så hade det blivit kaos. Vi bestämmer inför varje säsong vilka vinbönder som ska odla vad, så att vi kan ta fram vin som det finns efterfrågan på. Vårt vin går bra i bland annat England och Sverige”, säger han.

Salvatore får det att låta enkelt, men förändringsarbetet på Sicilien måste ha kostat på. Nio av tio odlare har varit positiva till förändringen, men inte alla. De som odlar vin åt Settesoli idag skriver alla under på Settesolis devis: Picoli viticoltori di un grande vigneto – små vinodlare och en stor vingård.

Det är sympatisk devis, som utgår ifrån att individen är större än kollektivet, men att man når längre om man samarbetar. Det måste man göra om man bor på en ö som Sicilien. Vinföretaget är också en viktig del av lokalsamhället. Omkring 70 procent av de 5 000 familjerna i distriktet Agrigento, som utgörs av Menfi, Montevago och Santa Margherita de Belice, är på ett eller annat sätt involverade i Settesolis odling av vin och vinproduktion.

En av dem är Linda Alesi, anställd på Settesolis informationsavdelning, men också en passionerad vinbonde, precis som pappa och farfar. Hon har växt upp i trakten, och för tio år sedan investerade hon i en egen vinodling. Hennes egen vingård är en hektar stor, och ligger helt nära havet vid Lido Fiori, där de gröna sicilianska kullarna planar ut innan Medelhavet tar vid:

”Min mark ligger vid havet, där det är som hetast på somrarna. Jag driver vinodlingen själv, och det är ett hårt arbete, inte minst för en kvinna. Traditionellt sett utförs arbetet på vingårdarna av män, men det blir allt fler kvinnor som odlar vin åt Settesoli. Det är också många unga och välutbildade personer som återvänder till trakten och investerar i egna vingårdar. Det är spännande att vara en del av den nya generationen vinodlare.”

Under vistelsen talar Linda för företaget och 2 000 odlare. Det är inte alla på vinföretaget som pratar engelska. Hon talar engelska på italienskt sätt. Snabbt och mångordigt i ett flöde. Det går inte att ta miste på att hon verkligen brinner för att tala om vin och trakten som hon bor i:

”Jag älskar det här landskapet. Det är så vackert här. Här vill jag leva och arbeta.”

Cantine Settesoli har ett ambitiöst forskningsprogram. Även om vinföretaget delvis arbetar med traditionella metoder, så är man på Settesoli också måna om att investera i modern teknik och arbeta med innovation när det gäller att testa olika druvor och blandningar i sökandet efter nya viner. Mångfald och variation är ledorden.

Vinföretaget gör vin av typiska druvor för medelhavet, som grecanico, inzolia och nero d’avola, och internationella druvor som har importerats till Sicilien, till exempel cabernet sauvignon, syrah, chardonnay och pino grigio, men också innovativa blandningar som sauvignon blanc med alicante bouschet, som har gett ett bra resultat. Vinet marknadsförs och säljs i Italien och utomlands under varumärkena Settesoli och Inycon, via storskaliga distributörer. Mandrarossa är varumärket med högklassiga viner i mindre upplagor.

Salvatore di Luca tror att en satsning på inhemska druvor kan löna sig i framtiden. Och han är också övertygad om att exporten kan öka ytterligare. Settesoli har bestämt sig för att satsa ordentligt på ökad export. Vinföretaget har engagerat en ny exportchef från England som har erfarenheter från ett globalt arbete, och Sara Valeri, exportansvarig för Norden, har anställts för en månad sedan. Hon har erfarenhet från andra vinproducenter, senast i Toscana:

”Sicilianska viner har gått från massproduktion till kvalitetsvin. Och det är det som efterfrågas. Vi kommer att öka exporten under de närmaste åren. Settesolis satsning på kvalitet är riktig och trovärdig”, säger hon.

Sara är ett av flera exempel på drivande unga kvinnor som är brickor i det globala spelet i vinvärlden. Hon är välutbildad, talar både italienska och engelska, och vill mycket. Det är en viktigt del av en möjlig framgång. Och med siciliansk passion för vin är allt möjligt.

Publicerad i Vin & Bar-Journalen, nr 4 2016. Till magasinet.