Jan Håfström

Intervju Jan Håfström

För några år sedan ställde vi ut Jan Håfström på Grafikens Hus. I våras möttes han och jag igen och det blev en intervju i konstmagasinet Artlover. Mikael Olsson fotograferade. Vårt samtal kom att handla om ensamhet och kreativitet.

På väg genom hallen i Jan Håfströms bostad avhandlar vi i förbigående ålderdomens krämpor. Han opererade båda höfterna för några år sedan. För några veckor sedan sprang han för första gången sedan dess. Vi slår oss ner vid bordet i matrummet och börjar prata om att bli äldre som konstnär. Om vad det innebär. Utanför fönstret är det gnistrande kallt och trädens grenar glittrar i eftermiddagssolen. Det är förkylningstider och konstnären har skjutit upp intervjun en dag för att han inte visste om rösten skulle hålla. Konst handlar också om samtal. Efter mer än 40 år som konstnär vet Jan Håfström att man måste kunna varva det ensamma arbetet i ateljén med deltagande i konstvärldens rollspel.

- Jag inser förstås nödvändigheten av att vara här, men jag saknar samtalen med personer i min egen generation. Ola Billgren hade jag gärna pratat mer med. Han visste allt om hur konstvärlden fungerar. De flesta är döda och det är nästan bara jag kvar. Jag är lite vid sidan om tiden. Jag ser inte så mycket utställningar utan är mest i ateljén. Louise Bourgeois flyttade in och bodde i sin ateljé de sista tio åren. Det kan jag förstå. Med åldern får man perspektiv och ser hur saker och ting hänger ihop. Jag ser tillbaka, summerar och reflekterar. Jag har själv varit en tom tavla som verkligheten klottrat på. Till slut har det blivit så pass mycket text att jag förstår en del.

I vardagsrummet, som är minimalistiskt möblerat, hänger en målning av Ola Billgren. Den är i stort format och återger i röda toner en filmisk scen med en man och kvinna från en svunnen tid. För Jan Håfström handlade målningen om mamma och pappa. Han såg det redan på skissen i Ola Billgrens ateljé, men fick vänta i sex år innan han fick målningen i utbyte mot en egen målning. Billgren försörjde familjen och behövde göra klart beställningsverk och målningar till utställningar först. Men Håfström visste att målningen som han kallade Mamma och pappa skulle bli hans en dag. Och nu hänger den över soffan som ett monument över konstnärernas vänskap. Men det är en illusorisk tanke. Det Jan Håfström såg i målningen var den mystiska stämningen, samtalet och tystnaden, relationsspelet, ytan och det gåtfulla sammanhanget. En obegriplig vuxenvärld för ett ensamt barn som lever i sin egen värld. Målningen är en länk till studierna i sin självbiografi som Jan Håfström arbetar med i sin ateljé. Det sökande efter sin egen historia och identitet som började med en bilfärd mellan Märsta och Vallentuna när han tog emot ett budskap; The message of the family, som han skriver om i den egna tabloiden Family Secrets från 2010. Här berättar han om hur allt förändrades i samband med den upplevelsen: I don’t know but perhaps art became less important to me after this. At least its significance shifted: from something exterior to something interior; from something general to something singular. Something deeply personal.” Den självbiografiska resan pågår fortfarande. Det är konstnärens alter ego Walker som är i fokus och får allt tydligare drag av pappa.

- Walker öppnade familjen för mig. Nu hanterar jag för första gången Walker med självbiografiska utgångspunkter. Jag har den undersökande attityden. I utställningen jag arbetar med nu presenteras ett fåtal scener ur Walkers liv. Bland annat när han samtalar med Diana. Det blir skisser, nya målningar och texter om det självbiografiska. Genom de utvalda scenerna undersöker jag minnen av mina föräldrar. Det är något som lockar mig med Walkers relation till verkligheten. Walker är inte bara jag utan också min pappa. Mina föräldrar var en gåta för mig som barn. Vår familj var en maskerad och mycket fanns dolt under ytan. Hur hade vi det egentligen i vår familj? Det är sådant som intresserar mig. Som hotellportier visste pappa hur man tar olika sorters människor. Han hade en cool attityd och lyckades på något sätt trassla sig från dag till dag. Mamma var mer orolig. Jag har nog lärt mig från pappa att möta olika människor i konstvärlden.

Utställningen öppnar på Åbergs museum i Bålsta den 9 mars. En del av konstvärlden tycker kanske att det är långt från Venedig, där verk av dig presenterats fyra gånger på Biennalen, till Bålsta. Hur ser du på det?

- Jag sluter cirkeln med Walker i Bålsta. Walker kommer i gott sällskap hos sina släktingar på Åbergs museum. Lasse Åberg och jag tillhör samma generation. Vi har mycket att prata om och har upplevt liknande saker. Det känns skönt att ställa ut utanför Stockholm. Det är nog många som kommer till Åbergs museum för första gången. Det är bra att konstpubliken hittar dit.

Astrid Lindgren pratade i telefon med sina systrar varje kväll. Hon inledde alla samtal med orden Döden, döden, döden. Sedan var de av med det och kunde prata om livet istället. Döden har varit en ständig följeslagare i din konst. Är det ett sätt att bemästra döden – en besvärjelse?

- Jag har behandlat döden i olika verk. I samband med senaste Venedig Biennalen gjorde jag 50 dödskallar som visades på en liten teater med dans. Teaterns ljussättning gjorde att det blev ett spännande skuggspel och färgerna i målningarna skiftade på ett intressant sätt med ljuset. Varje målning är unik med små variationer. Det är enkelt, tydligt och i samma format 40 x 40 cm. På det sättet är jag en ikonmålare. Dödskallarna visades sedan på Sturehof. Det var en skön upplevelse att se 60, 70 färgstarka dödskallemålningar fylla väggarna i restaurangen. Målningarna fanns mitt i livet där människor äter, dricker och slamrar med sina bestick. Det finns förstås också ett inslag av momento mori i det. Något som påminner om den sista måltiden. Men man blir inte ledsen av dödskallarna. De är snarare uppiggande. Att göra sådana målningar är för mig ett sätt att tänka på döden och att hantera den.

Du gjorde också en rumsinstallation som du kallade Konsten att dö. Vad innebär den titeln för dig idag?

- Jag gjorde den 1997. I det verket samlade jag bilder som betytt mycket för mig. Det var ett slags gravkammare. När vi pratar om det. Det är lite magiskt. Nyss hittade jag ett gammalt verk, två skepp som är som sarkofager, som jag kallar Hotel Eden. Jag gjorde det i Berlin 1986. När jag öppnade ett av skeppen fann jag en mumie som jag glömt bort. Jag hängde upp mumien på väggen och det blev en ny version av verket. Det är något jävligt intressant med sådant. Att man upptäcker konst när den kommer till en. Jag tänker också på egyptiska gravkamrar. Där finns föremål att ha med sig på den långa resan efter döden som bara är ett avstamp. Döden är dekorerad. Döden är färg, ljus och fest. Det inspirerar mig. Det gäller att hålla ångan uppe. Både för min skull, och publikens. Mitt uppdrag som konstnär är att skänka tröst och locka till skratt. För livet är ingen dans på rosor.

Du har gjort målningar som är repliker till Arnolds Böcklins verk Dödens ö från 1883. Bland annat Den hemlighetsfulla ön (2002) och Hemkomsten (2002). Vilken roll har Dödens ö spelat i ditt konstnärskap?

- Jag var sängvätare som barn. Min mamma tog med mig till en läkare. I väntrummet fanns en reproduktion av Dödens ö. Det var den första målningen jag såg som barn. Det fanns något spännande i bilden. Den ruvade på något hemlighetsfullt … ett outtalat hot … sådant appellerade till mig som barn. Sedan började element från Dödens ö komma in i min konst, de gröna cypresserna till exempel, och jag har arbetat vidare med materialet i olika former genom åren.

I bokverket Book of the dead, som kom ut i samband med din stora utställning på Liljevalchs 2009, kan man läsa dina tankar om barndomens ensamhet: ”För mig är barndomen den tid i mitt liv då jag upptäckte ensamheten. Den blev ett skyddsrum där alla berättelser börjar.” Så det var där allt började?

- Jag behövde fylla ensamheten med något som inte fanns i verkligheten. Det som började i barndomens ensamhet blev senare konst. Materialet fann jag i läsningen av serien Fantomen i Veckorevyn, figurerna i söndagsskolans sandlådor och krigsfigurer som man kunde klippa isär. Sedan kom barnteckningarna, som jag gjorde när jag var 8-12 år ungefär, och filmerna på bio. Jag hade inga syskon och avundades barn som hade syskon. Barn som hade varandra. Om man är flera barn i en familj har man en större nödvändig distans till sina tokiga föräldrar. Vuxenvärlden var en gåta för mig. Ensamheten var ett rum där jag kunde känna mig trygg. Den känslan har jag kvar i min ateljé än idag. Känslan av ensamhet. Och jag fyller den med konst. Målaryrket är någon sorts isolering. Arbetet i ateljén är en tidsresa eller ännu mer ett pendlande mellan då och nu. Jag går in i den andra världen och tillverkar nödvändiga drömmar. Det handlar om lidande. Och det är något man vill. Man behöver hantera det. Genom konsten kan man stå ut och överleva.

Rummet är av avgörande betydelse för Jan Håfströms konstnärskap. Ateljén är ett rum där han återupplever barndomens trygga ensamhet, men magiska rum finns också på andra platser. Jan Håfström berättar att han tillsammans med Lotta Melin, som är koreograf, skaffat ett torp i Roslagen. Det lyser i hans ögon när han berättar om ruinerna efter en gammal jordkällare. På samma gång ett kreativt rum och en gravkammare. Jan Håfströms egen dödskallegrotta.

- Det är en magisk plats. Det är Mitt rum. Det kände jag direkt. Rummet har solida gråa stenväggar. Som om de är hämtade från Dödens ö. Rummet har inget tak så man kan se stjärnhimlen. Här är jag omsluten. Här känner jag trygghet. Det är ingen fara längre. Demoner och gastar får gärna komma in de också om de vill. Det handlar om ensamheten och den konkreta närvaron av rummet. Ensamheten som på samma gång är rik och laddad.

Jan Håfström är född i Stockholm 1937. Jan Håfström har studerat filosofi och konsthistoria vid Lunds universitet. Han utbildade sig på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1963-68. Han debuterade 1966 och har därefter i mer än 40 år verkat som konstnär och ställt ut på många museer och gallerier i Sverige och internationellt. Verk av Jan Håfström har presenterats på Venedig Biennalen fyra gånger (första gången tillsammans med Ola Billgren 1980, därefter 1990, 2003 och 2009). Han har genom åren arbetat med måleri, skulptur, rumsinstallationer och performance. Han har också arbetat med kortfilm och skrivit konstkritik. Jan Håfström har också skrivit reflektioner kring sin konst i olika sammanhang. Jan Håfström är oftast i sin ateljé, som ligger i samma gamla industriområde som Färgfabriken. Han arbetar med sin utställning och andra konstnärliga projekt. Han funderar på om han ska åka till Peking i Kina och arbeta i den norske konstnären Bård Breiviks ateljé, men ingenting är bestämt. Under etiketten 48 timmar ska då och då Jan Håfström och koreografen Lena Melin introducera och presentera unga konstnärer i ateljémiljö. I dagarna för intervjun arbetar de med en utställning med målningar av Maria Hurtig. På det sättet vill de göra nedslag i samtidskonsten och för unga bildkonstnärer, musiker, koreografer och dansare möjlighet att visa sin konst i det sammanhang de erbjuder.

Jan Håfström – intervju Artlover 2013. Foto: ©Mikael Olsson. www.mikaelolsson.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>