Av min ungdomsvän Mats fick jag Tomas Tranströmers Dikter i pocket. Vi var båda i tjugoårsåldern, hade tågluffat till Grekland tillsammans och jag skrev med ett flöde som aldrig har återkommit sedan dess. Vi ville båda bli journalister då. Mats blev det, men inte jag.

Sedan slutade jag att skriva.

 ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”

Det skrev Tomas Tranströmer. Och det stämde in på mig. Hans ord öppnade mig för skrivandet igen. Raderna om den gåtfulla gläntan träffade mig direkt där och då. Det var i Katarina Kyrka för några år sedan. Då hörde jag Irma sjunga om gläntan och dikta vidare på poetens ord. Jag hade läst om gläntan förut i de samlade dikterna, men orden gjorde ännu större intryck på mig när de kom med sång. Nu har det blivit ett album med Irma: Sånger från Gläntan.

När Tomas Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur jublade jag, läste hans dikter högt och skålade i champagne. Som så många andra svenskar, som inte trodde sig kunna få ännu en svensk pristagare efter att alltför många svenska författare fått priset förut. Men ingen var värd det som han.

Tomas Tranströmer. Poeten.

I samband med att hans diktsamling Sorgegondolen kom ut 1996, samma år som min yngste son Niklas föddes, intervjuade jag Tomas Tranströmer på telefon via hans hustru Monica. Han hade förlorat talet redan då. Det var en sällsam upplevelse, men vi fick ändå ett slags kontakt. Hans pianospel med en hand har jag lyssnat på ända sedan dess med en särskild känsla. En känsla som aldrig kommer att försvinna, fast poeten nu är död. Hans diktning är fortfarande högst levande; som röst, text och musik.

I en recension av Sorgegondolen i Allt om böcker skrev jag om textens musik: ”Musikaliteten är en stark drift i Tomas Tranströmers dikter. En mjuk följsam melodi böljar fram genom dikten, avhuggen av en rytmisk böj, som får orden att stanna upp en stund, för att sedan rusa i väg åt ett annat håll, i ett annat tempo, och sedan vända tillbaka till dikten igen. Pianomusiken har också haft stor betydelse för Tranströmer själv under stumhetens tid, som ett sätt att njuta, men även som en möjlighet att uttrycka det som inte har kunnat sägas i ord.”

Så lever Tomas Tranströmers ord vidare.